Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Gidlund, Jill och mått på kostymen

Skärmavbild 2014-03-02 kl. 17.33.57

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

(Tomas Tranströmer, Svarta vykort ur Det vilda torget från 1983)

Jag är väl inte direkt först på bollen, men vad spelar det för roll egentligen? När Kristian Gidlund sätter sig på Jills veranda, då växer klumpen i halsen till sig. Och det gör så ont att höra honom prata om livet hur det kunde ha blivit (”att få uppleva hur det är att packa in familjen i en kombi”) och hur uppenbart det är att han jobbat fram strategier för att bryta tunga samtalsämnen (”titta på hästarna, vilken urkraft!”). Säkert för att han är trött på att behöva trösta. Och på att prata om döden.

Jag har inte läst hans bok. Men jag hörde hans sommarprat en varm sommarkväll då jag stod och strök skjortor. Minns brevet till barnet han aldrig kommer att få. Och tänker att det har varit mycket sjukdom runt omkring mig senaste tiden. Döden kommer, som Tranströmer skriver, och tar mått på till kostymen lite väl ofta. Kan det inte bara få vara en stund? Allt.