Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Dramaten eller långvården?

bild-8

Middagen på Niklas igår var helt ok, men det finns dessvärre inget tydligt koncepttänk där längre. Från början, då restaurangen fortfarande hette 1900, var det fantastisk husmanskost med en twist. Sen blev det Niklas och menyerna tog form utifrån hans inspirationsresor (för övrigt bekostade av SVT). Nu är det en märklig blandning av alltihop. Men efterrätten var ljuvlig. En fondantchokladpaj med salt karamellglass och hasselnötter. Uhm.

Teatern då? Jodå. Vi var på Dramaten och såg Gertrud av Hjalmar Söderberg. Den var fin. Tidlösa frågor om kärlek, passion och livet. Teater är trevligt. Om det inte vore för publiken.

Värst är ”teaterskratten” som den ålderstigna publiken alltid ska pressa fram. För att visa att de minsann förstått lustigheten, även om det egentligen inte alls var någon lustighet. Jag ville ställa mig upp där på bakersta raden i Målarsalen och skrika ”det här är ingen tokrolig fars på Fredriksdalsteatern, ni kränker skådespelarna!”. Men det gjorde jag så klart inte. Jag flyttade utan knot mitt ben när en kvinna surt glodde bak på mig över att jag ändrade sittställning. Jag tillät mig bli knuffad av tanter som till varje pris skulle först in i lokalen. (Detta med onumrerade platser är ett gissel. Varför tror folk att det är hela havet stormar? Det finns platser till alla. Lugna ner er!)

Teaterpubliken tillhör en annan tid. Så är det. Det gör mig orolig. Vem ska gå på teater i framtiden? Vi tillhörde en oerhört liten klick av människor som var under 35. De andra i publiken hade klätt sig i finaste teaterstassen, för övrigt samma som de haft de senaste 5o åren. Männen i på tok för stora kavajer med guldknappar. Kvinnorna i blusar i svettig syntet. Kanske med en pigg tröja i röd sammet.

Mobilförbudskyltarna på Dramaten visar telefonmodeller jag inte sett sen 90-talet.  I trappen står det ”tobaksrökning förbjuden”. På toan har någon klottrat ”plommon” efter loggan KATRIN på pappershandduksbehållaren. Var är jag? På Sveriges nationalscen eller på långvården?

Så värdelöst dålig på att sova länge. Innan klockan ens hunnit bli åtta har jag alltså korrat en broschyr, kollat Twitter, Facebook och Instagram. Och bloggat. Dags att brygga kaffe. Det finns ny mjölk. Och solen skiner.