Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Är det ok att skratta just nu?

Jag känner skuld varenda gång jag skrattar. Som om Maria tittar på mig från himlen och tänker ”jaha, så mycket saknar du mig visst inte?”. Men så är det ju inte. Skrattet är en överlevnadsstrategi. Precis som det alltid varit. Ikväll drogs det till sin spets.

Att vi är i Skåne i helgen har varit bestämt sen länge. En helg tillsammans med Boel och Mårten på Österlen. Och varför skulle vi ställa in? Maria skulle inte vilja att vi ställde in. Det är så tankarna går, mest hela tiden. Vad skulle Maria göra? Vad skulle Maria vilja? Hur skulle Maria vilja ha det?

Så satt vi där. På Sveriges femte bästa restaurang. Makalös mat. Innovativ, spännande och fulländad. Då kommer sommeliern. Och förklarar att det här vinet, det hade i själva tillverkningsprocessen tagit (!) självmord. Han tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Jag är tyst. Alla är tysta. Sen går han. Och vi frustar av skratt. Så totalt olämpligt och helt oundvikligt. Och medan jag torkar tårarna med linneservetten tänker jag att jo, precis det här hade Maria också skrattat åt.