Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Bonusdagen i Aten

kaka

Nu är vi mitt i den, bonusdagen, med massor av tips (från Vicky på My little place on the hill) på var man ska äta, fika och shoppa. Alla de där insidertipsen vi saknade då vi var här förra veckan. Så otroligt tacksam över att slippa city med souvenirerna, loppmarknaden och horderna av turister. Vi är Kifisia. En vacker och lummig men ganska posh förort där det tycks vara viktigt med stora loggor på kläderna. Och där man gärna placerar handväskan på bordet, så att alla kan se den. En lite nyrik känsla. Men bilarna tutar inte hysteriskt, butikspersonalen lockar inte med ”special price” och det finns något slags småstadskänsla. Lite som Saint Tropez eller Juan les Pins, minus vattnet.

Jag började läsa Kajsa Ekis Ekmans bok Skulden – eurokrisen sedd från Aten, men som vanligt tröttnade jag när det blev för mycket årtal, citat och referat av skeenden. Så Tom tog över och har återberättat delar av boken. Resten av Europa pekade ut grekerna själva som orsaken till krisen. Alltså själva folket. De var lata, jobbade minst i Europa och gick i pension vid 40. Inte var det politikerna eller korruptionens fel att landet stod på ruinens brant. (För övrigt ett väldigt roligt uttryck i sammanhanget eftersom stora delar av Akropolis är ruiner och fejkade pelare som återskapats och släpats upp på klippan.)

I Kifisia bor politikerna. I hus och palats som byggdes under första halvan av förra seklet då societeten försökte bräcka varandra i tokig sommarhusarkitektur. Här finns inga spår av en kris. Folk ser glada ut. Skrattar och mumsar bakverk, ost och fettfri frozen yoghurt som om det inte fanns någon morgondag. Eller så är det just det de vet, de korrupta politikerna, att det kanske inte finns någon morgondag.

Vi har gått den ena kaprifoldofttyngda gatan efter den andra. Spontanköpt solglasögon. Hittat konceptbutiken Heel som fanns i city också, med de där mjuka ekologiska bomullskläderna. Och jag provade en klänning och blev övertygad om att prova en till och gick därifrån med båda. Med känslan i kroppen att jo, de är ju fina att ha på sig här, vid Medelhavet, men i Stockholm? Vi får väl se. Hittade en liten smyckesateljé och köpte ett halsband. En sjal. Ja, och så fortsatte det. Och däremellan kom inte direkt fastan. Utan det var charktallrik, ostbricka och ett glas vitt. För att inte tala om perfekta cappuccinos och en nästan helt obakad chokladkaka med vaniljglass. Kan man tänka sig, beach 2014 går visst hand i hand med fett och socker??

När jag provade solglasögon ville jag ta bilder. Men vad ska jag med bilderna till? Syftet skulle ju vara att skicka dem till Maria som skulle agera smakdomare. Likaså klänningarna. ”Ska jag köpa den här? Eller den här? Eller båda??”. Frågor som blir hängande i luften. I framtiden kanske jag inte ens tänker dem. Men jag hoppas att jag kommer att fortsätta att tänka ”den här, den hade Maria gillat”.