Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Det kallas visst semester

Det är den 25 maj och hela Europa röstar om vår gemensamma framtid. När jag simmade några längder i morse undrade jag om Maria förtidsröstade precis som jag. Och vad hon i så fall röstade på. Och om hennes röst räknas? Konstiga tankar jag aldrig trott att jag skulle tänka.

Känner mig varken glad eller ledsen. Som något slags likgiltighet. Varmt? Jaha, jag lägger mig i skuggan. Trött? Jaha, nu somnar jag. Nu vaknar jag, men jag vill somna om. Även om det kan gå flera minuter utan att jag tänker på att Maria är borta, så ligger det ändå som ett grått filter över mina tankar.

En hel dag har passerat i paradiset utan att jag lämnat hotellområdet. Kände mig fånig som yogade i morse, med datorn uppallad på ett bord på altanen, så att den kunde nå wi-fi-radien och jag kunde strömma en yogaklass från YouTube. Ingen annan tycktes vara vaken. Ingen såg mig hälsa på solen. Skönt.

Vilat, ätit, vilat lite till. Tagit en eftermiddagslur medan det skyföll och stora droppar dunsade på den vita marmorn på altanen.

Har ljudbokat halva Monica Zetterlunds memoarer. Älskar att hon läst in boken själv. Inte för att hon är en rutinerad uppläsare, utan för att boken blir som ett fem timmar långt Sommar i P1 där hon ibland småfnissar åt sina egna anekdoter. (En del av dem känner jag igen från filmen, som dessvärre inte var någon höjdare.)

Ibland hörs det ett kluckande eko här i dalen. Som dova klockor, men totalt i otakt. Har nu förstått att det är fåren som vallas på de små gräsplättarna mellan olivträden och vinrankorna. Klinkeklonkeklinkeklonkedonkeklinkeklonkklonkklonk.