Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Lagra minnen på Shurgard?

Det är fyra veckor sedan Maria dog och nu är jag rädd för att glömma bort. Allt och inget. Detaljer. Vad vi åt till ”frukost” i Amalfi, vad vi sa till varandra när vi nös, vad hon skulle välja för glass. (Kaffe och deppigt torr chokladcroissant, ”NEEEJJJJ”, banan.)

Hur ska jag göra för att lagra minnena? Sådant har jag grunnat på i solen idag. Och när vi åt lunch på en taverna vid stranden funderade jag på vad Maria skulle ha ätit. Hade vi tagit en kaffe på maten? Eller hade vi väntat till trekaffet?

Jag svarade på en bloggkommentar igår. Om att prata om självmord.

Jag tänker så här: Det var onödigt att Maria dog. Hon hade inte behövt dö. Inte än. 90 % av de som överlever allvarliga suicidförsök fortsätter att leva ett långt liv och dör sedan av andra orsaker (typ cancer). Och därför är det viktigt att #prataomdet. Ju mer vi pratar om det, desto större är chansen att vi tillsammans (i samhället) kan förhindra att fler dör i onödan.

Att berätta eller inte berätta kan ju bottna i skuld. Att inte vilja berätta pga skuld. Att vilja berätta för att ”friskriva” sig från skuld. För min del handlar det nog mest om att förstå. Försöka sätta ord på vad som hänt. För jag vet att vi gjorde så gott vi kunde. Och det visste Maria också…

Apropå att prata om självmord så har jag ramlat över två intressanta grejer på nätet idag:

I Grekland skiner solen. Här har antalet självmord ökat drastiskt. Från Europas lägsta till högsta antal. Det stavas kris. Nåväl. Det blir sol imorgon också.