Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

När jag släcker lampan

Jag kan prata om vad som hänt nu. Har fått en distans till att säga orden. Kan berätta utan att gråta. Som ett inspelat band.

Dagarna går ok. Timmarna passerar. Vi pratar om Maria, vi pratar om något annat, vi pratar om Maria igen, vi skrattar åt något hon en gång sa, vi pratar lite till.

Sen kommer kvällen. När jag släcker lampan och det är tyst och mörkt kommer alla bilder jag under dagen lyckats skjuta undan. Oundvikliga och vidriga bilder. Efter ett evigt snurrande och vridande i sängen somnar jag. Sover oroligt och vaknar femtielva gånger. Redan innan jag vaknar vet jag vad som hänt.