Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Q&A efter de misslyckade försöken

Maria gjorde en rad försök innan hon, som man paradoxalt nog säger, lyckades. Den formuleringen har vi pratat ganska mycket om, hon och jag. Det finns ju inga lyckade försök. Antingen lyckas (!) man ta livet av sig, eller så är det ett misslyckat försök.

Under de skov Maria varit riktigt sjuk har vi kunnat prata om hur hon känner, hur hon tänker och varför hon gör som hon gör. På senare år har pratet blivit mer och mer öppet. Inga filter, bara brutal ärlighet. Ofta med humor. Efter varje försök har jag kunnat fråga Maria vad det var som fick henne att vilja ge upp och vad det var som fick henne att i sista sekunden ångra sig och be om hjälp. Men under vintern och våren eskalerade det destruktiva beteendet. Mönstret bröts aldrig.

Så nu kan jag inte ställa de frågorna. I resten av mitt liv ska jag leva med ovissheten. Försöka sortera bland frågorna, lägga ner dem i lådor och förlika mig med att de inte får några svar. Jag ska känna tillit till att jag gjorde så gott jag kunde. Att jag inte kunde ha gjort mer. Att det inte hade gjort någon skillnad om jag hört av mig den dagen det hände.

Den fråga som plågar mig mest just nu, och kanske för all framtid, är om hon ångrade sig precis när det var för sent. Jag undrar om hon grät. Om hon var fast besluten kring vad som skulle göras. Om hon kände sig trygg med beslutet.

Jag är inte direkt förvånad över att frågorna följde med till Grekland. Jag bär runt på dem som en tung ryggsäck under olivträden i skuggan av Akropolis och undrar när ryggsäcken kommer att kännas lite lättare. Om en vecka? En månad? Två år? Aldrig?