Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Som en helt vanlig dag

Idag var som en helt vanlig dag. Jag skrev pressmeddelanden, redigerade nyhetsbrev och satte ihop texter till verksamhetsberättelsen. Jag hade fullt upp och lyckades fokusera och arbeta koncentrerat under riktigt långa stunder. Skämtade med kollegor. En helt vanlig dag på jobbet. Så vanlig att jag framåt kvällen insåg att jag satt kvar för att stanna i känslan av att allt var precis som vanligt. Och då fick jag riktigt dåligt samvete.

Nu ska jag vika tvätt och packa en väska. Begravningskläder. Igår gick jag en snabb sväng på Åhléns för att köpa en vattenfast mascara (duckade för frågan ”Är det att ha på badsemestern?”) och kollade förstrött på kläder. Vill jag köpa något nytt? Ett plagg som jag för alltid kommer att associera med Marias begravning? Jag lät bli. Gick hem. Öppnade en av de tre väskorna som fortfarande står på vardagsrumsgolvet. Drog fram två nya klänningar som Maria måste köpt under våren. Prislapparna satt fortfarande kvar.

Båda klänningarna sitter bra. Jag funderar på om jag verkligen kan ha på mig en av dem på begravningen. Låter Marias ord i ett av breven bli mitt stöd i beslutet: ”Om Anna eller Gudde vill bära någon av alla mina 34 klänningar skulle det göra mig glad.”