Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Utlämnande eller modigt?

Lämnar jag ut Maria genom att skriva om hennes självmord? Eller är det bara, som det så klyschigt brukar kallas, ett sätt för mig att bearbeta sorgen?

Jag skrev i en kommentar igår att jag på rekommendation av Boel lyssnat på ett gammalt Allvarligt talat med PO Enquist. Ett slags Ring P1 men med brev. PO sitter där i studion och svarar på lyssnarbrev med sävlig stämma. I det sista avsnittet från sommaren 2013 hade han fått ett brev från en förälder med skuldkänslor efter att hens barn tagit livet av sig. PO:s rekommendation var så klart, som den författare han är, att skriva. Att få ur sig tankar och känslor och att det kanske kunde lindra och trösta en aning.

Det är inte alldeles enkelt. Jag försöker att inte tänka för mycket på vad jag skriver, men ändå tycker jag att det ofta blir så banalt. Alla formuleringar om livet, döden, sorg, lycka och glädje låter som något man läst eller hört fem miljoner gånger innan. Redan de gamla grekerna…och så vidare. Parallellt tänker jag att Maria också var så mycket mer än sjukdomen och att det är alla de där andra minnena som verkligen ska få ta plats. Det ska de också få göra. Det gör de.

Men tillbaka till utlämnandet. Gör jag det? Lämnar jag ut Maria? Jag har nästan aldrig skrivit om hennes mående innan. På bloggen har det varit i ganska förtäckta ordalag. Att jag har en vän som mår dåligt, att det har varit en tung vinter, att jag känner tacksamhet över livet. Sånt. Av respekt för Maria har jag inte velat berätta. Har tänkt att det har varit hennes val. När hon började blogga i våras var hon tydlig med att hon inte ville skriva för andra som mådde dåligt, inte bli något slags självskadeforum. Hon ville skriva för att andra skulle kunna förstå hur det är och kan vara. Ett förklarande inifrånperspektiv för oss som är förskonade från psykisk ohälsa.

Att obehindrat tala om depressioner, suicidförsök och diagnoser är inget som bara kommer. Det tar tid att lära sig nya saker. Att komma in i vokabulären, försöka förstå, inse att det finns så mycket vi inte vet om psyket. I Marias fall tror jag att det handlade mycket om omtanke. Att gå från skam till någon form av acceptens och vilja att få andra att förstå. Oavsett hur dåligt hon mådde så brydde hon sig om hur andra hade det. Och just därför var hon så mån om att vi skulle förstå. För att vi som är kvar inte ska vara ledsna eller ta på oss skulden.

Jag återkommer till frågan om det är utlämnande att skriva om Maria. Och svaret är nej. Jag tror att Maria skulle vara glad över att jag vågar prata om det. Att jag inte väjer för sanningen. Att det kanske är det enda sättet att kunna förändra och sluta skambelägga psykisk ohälsa och självmord.

Det är sista dagen i Aten. Fötterna känns som sockerdricka och jag har sovit middag i skuggan på hotellrummets altan. Ikväll ska vi äta på Greklands bästa restaurang, men jag har sänkt förväntningarna efter att ha tittat (och lyssnat!) på deras hemsida.