Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

#blogg100 och berättelsen som fortsätter

falsterbo

Maria fyllde år. Vi hade varit en sväng i Falsterbo och tagit en promenad bland igenbommade badhytter, som ett avbrott i allt Homeland-tittande. Hon hade fått ett halsband av mig i födelsedagspresent. Det med svalan. Det var den 1 mars och jag sa att jag funderade på att utmana mig själv med #blogg100. Minst ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Hon blev också taggad. Nån säger utmaning, Maria säger ”jag är med!”. Typ så.

Idag är det den hundrade dagen. Jag har bloggat varenda dag sen den 1 mars. I början var det som vanligt. Det var ett gräddvåffelkakerecept här, ett surdegsbröd där och däremellan nån kulturdebatt. Jag skrev till och med inlägg som utkast, för att publicera de dagar jag visste att jag skulle jobba mycket och inte ha energi att vara kreativ på kvällen. Jag har kvar några av de där utkasten. Ett handlar om en vintergryta med kål, ett annat om ett foto jag hittat på mormor som ung, där hon ser ut som en hipster. (Det är för övrigt ett superfint foto, så det kommer jag säkert att återkomma till.)

Hur länge har jag bloggat egentligen? Kollade nyss i arkivet. I mer än fyra år! Februari 2010 var jag less på jobbet, jag behövde ett projekt och satte igång att baka och blogga. (Som typ alla andra på Södermalm.) Vad jag bloggat om sen dess är i stort sett oförändrat – surdegsbröd, kommunikation, marmelad, saft, kulturdebatt, hållbarhet. Det har gått upp och ner. Ibland har bloggen legat i total träda. Och det var väl lite därför som jag kände mig taggad att hoppa på #blogg100. Precis som förra sommaren då jag skulle vara ledig i åtta veckor och på något sätt ville dokumentera varenda dag, så att de inte bara skulle bli till en enda stor semestergegga som jag inte mindes nånting av.

Det var så det rullade på i vår också. Jag skrev om det jag brukade skriva. Höll mig i mitt hörn. Levde upp till förväntningarna, om det nu fanns några sådana. Parallellt med det liv jag levde på bloggen under vintern och våren flängde jag fram och tillbaka till Skåne. Jag hälsade på Maria kanske inte så ofta som jag kunnat, men som mitt liv på något sätt tillät mig att göra. Jag skrev nästan inget om det där. Marias mående, eller icke-mående, var inte min avdelning. Det var hennes liv, hennes blogg. Jag skrev om True Detective och ramslök. Snuddade ibland ändå vid ämnet. Som i inlägget om Kristian Gidlund i Jills veranda. Eller det om rosa ranunkler.

61 dagar in i #blogg100 dog Maria. Den där banken med mina blogginläggsutkast blev fullständig irrelevant. Varje dag efter att Maria försvunnit har jag skrivit för att förklara och förstå. Hur det har känts. Hur det känns. Sorgen.

Jag har aldrig upplevt den här typen av sorg tidigare. Den är inte, för att använda ett laddat ord, normal. Jag är 31 år och sörjer min bästa vän. På valborgsmässoafton hade jag många obesvarade frågor i mitt huvud, men framför allt den här: Vad fan ska jag göra nu? Jag har väl fortfarande inget svar. Men dagarna har gått. De fortsätter att komma och gå.

Klyschan ”jag skriver för att bearbeta” har trängt sig på och jag skjuter ihärdigt bort den. Jag vill inte vara en klyscha. Skrivandet är inte terapi. Skrivandet bara är. Jag har alltid skrivit. Med penna, på tangentbord, i anteckningsblock, på baksidan av kvitton och i anteckningar i telefonen. Bloggen har funnits i mitt liv i fyra år. Kanske är det först nu som jag verkligen behövt den? Jag uppfann den inte för att skriva av mig om min sorg. Bloggen var ju en befintlig kanal. Ett projekt som jag till viss del delade med Maria. Där hennes ord tog slut tar mina vid. Berättelsen fortsätter.