Syltis på Söder

Lika delar mat och kommunikation

Idag för ett år sedan gjorde det ont

Då trodde jag att det var dags. Hade haft förvärkar i ett dygn. Det var förmodligen Melodifestivalfinalen som kickade igång livmoderns sammandragningar. Vi och den där väskan som stått packad ett tag med mjukiskläder, Lambi-toapapper, Snickers, bananer, babyfilt och pyttesmå bebiskläder och tog en taxi till SöS. De hade förvarnat om att vi kanske skulle få åka hem igen; förstföderska som tror att ”det är nog dags nu”, jojo, den hade dom hört förut. Och ja, vi fick åka hem igen. Med en liten pillercocktail i en papperspåse – smärtstillande, sömntablett och bricanyl – som skulle lugna de ganska okonstruktiva förvärkarna. Sov som en stock hela natten. Vaknade och bakade kardemummabullar. Ja, vad annars ska man göra när man är ledig?

Sen drog det igång igen framåt kvällen. Förvärkar med tio minuters mellanrum, dygnet runt i tre dagar. Kunde inte ligga ner eller sitta upp. På dagarna hängde jag i soffan och försökte se ”30 grader i februari” men fick pausa varje gång jag kände hur kroppen spändes i en båge. På nätterna släpade mig upp ur sängen vid varje värk och hängde över skötbordet som lämpligt nog stod färdigmonterat bredvid sängen. Tredje dygnet med värkar ringde jag SöS flera gånger, med gråten i halsen, och sa att jag nog inte orkade längre. Att mina krafter höll på att ta slut och att jag behövde vila ifall jag skulle orka föda barn. Och då fick vi komma in och barnmorskan som tog emot oss sa att ”nu får ni stanna här, nu behöver ni inte åka hem”. Den tacksamheten.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli en förlossningsberättelse. Så jag stannar här.